Ja, varför gör man så?
Newsflash: bara för att man låser en blogg innebär det inte att skvaller når ögon det kanske inte var menat för.
Juno är en välplanerad liten tjej. Vi gjorde till och med en tjej och hej! vi lyckades! Sedan följde 12 nervösa veckor. Veckor då väldigt många vill berätta för allt och alla att de är gravida medan lika många avvaktar med tanke på hur vanligt det är med missfall osv.
Där någonstans i vecka 10-11-12 slog den förlamande tröttheten till. Och illamåendet. Mitt i allt detta gjorde jag min helvetespraktik som jag gjorde allt för att bli godkänd på. Allt, men det räckte inte, ingen förståelse alls för att allas liv inte ser likadana ut. Jag blev helt nere av detta och orkade inte så mycket mer än att leva, jag räckte inte till för mer än så :-(
Där och då - november, december och januari - var det Lars Norén-stämning big time. Jag ville bara dra täcket över huvudet och gå i ide, jag var helt slut som människa och graviditeten kändes mest väldigt jobbig och när en person för mycket sagt "oj, ska ni ha EN TILL" med förfäran i rösten tappade vi lusten totalt. VI gladdes såklart åt att det var en bebis på väg men folk runt omkring verkade ha desto svårare för det.
Så vi väntade me att göra vår glada nyhet offentlig. Tänkte att efter FVP och ultraljud, då börjar det ju synas, då ska vi berätta. FVP var skitjobbigt för oss och fast resultatet visade på en frisk bebis, en frisk tjej till och med, tog det flera veckor innan vi kom över det som hände då när FVP gjordes (skit-läkare, vatten som läckte, sjuka barn och jag ensam hemma som vanligt).
Därefter var det massor i skolan, fogarna värkte och jag fick knappt sova alls och först framåt vecka 23-24 började det synas lite att jag var gravid. Då först berättade jag för de i skolan, de som frågade eller som man såg ville fråga men kanske inte vågade ifall det bara var jag som ätit för många kanelbullar!
Det var först här någonstans vi berättade för B´s familj också. Innan detta visste alltså i princip ingen något för allt var så tjorvigt att vi inte riktigt orkade med andra reaktioner än "åh vad roligt" och de har tyvärr varit få såna :-(
Så kom Valborg, en sexdagars magsjuka med inläggning på förlossningen för dropp och sedan HEPATOS-helvetet. Hepatos går inte att förklara för folk som inte själva har haft det. Det är inte "klåda", det är ren och skär tortyr 24 timmar per dygn.
På 5 dygn sov jag sammanlagt 2-3 timmar uppdelat på 5-15 minuters lurar. Till slut satt jag i soffan och bara stortjöt. INGET hjälpte och det enda jag visste var att om jag inte fick rätt hjälp så riskerade jag att förlora bebisen. Innan hepatos behandlades räknar de med att c:a 50 barn per år dog i mammans mage. Det är rätt många med tanke på att det inte är så många mammor/år som får hepatos. Uppå detta behandlades jag även för hypotheros, underproduktion i sköldkörteln och när det var som allra värst åt jag 9 tabletter/dygn - ingen dröm när man ogillar att peta i sig medicin alls som gravid.
Nu följde 7-8 veckor av ständiga provtagningar, inläggning, utskrivning, kilometer av CTG-övervakning och så många ultraljud att jag för länge sedan tappat räkningen. Jag var ständigt orolig för att bebisen skulle dö i min mage och skolan gick...ja inte käpprätt åt helvete men jag missade en hel kurs (psykiatri) samt tillräckligt mycket av en annan för att strunta i den tentan (farmakologi). Otroligt nog klarade jag i alla fall av den muntliga slutexaminationen (klinisk medicin), pediatriken och gynekologin - alltid något!
De sista veckorna av graviditeten var en ständig kamp för att behålla någon sorts förstånd i behåll. Så blev B sjuk och livet kastades omkull totalt. Jag tror inte jag mått så dåligt i hela mitt liv som jag gjorde då. Vi har fortfarande inte sett slutet på den historien men just där och då kände jag att jag inte ens fick vara sjuk ifred utan istället fick jag bära ALLT och det helt ensam.
Jag hade hoppats på att bli igångsatt i vecka 37+0 men fick tvär-nej av läkaren; "det blir inget av på två veckor". Efter mycket om och men blev jag dock tillslut igångsatt i vecka 37+6 och Juno kom med buller och bång 13 timmar efter jag skrivits in. Från 4cm öppen tog det dock bara 15 minuter innan hon var ute så kort sagt kan man säga att inget hände de första 12 timmarna och när det sedan började hända saker gick det jävligt snabbt! Fritt fall!
Dock slutade det oväntade och tråkiga inte ens där utan själva förlossningen höll på att börja med akut snitt då hennes hjärtljud var uppe i nästan 200 slag/minut då intagnings-CTG togs. Nu blev det inte så men det kändes så typiskt just då!
För att sammanfatta dessa lite drygt 37 veckor så hade jag ett fåtal veckor i början då jag fick må bra samt EN dag (valborgsmässoafton) i sista tredjedelen av graviditeten då livet var toppen. Resten av tiden mådde jag rätt dåligt och så gott som hela sista tredjedelen av graviditeten var ren och skär misär.
Varför då hålla det hemligt? Ja, det gjorde vi ju inte. Våra vänner som vi umgås med visste om det så jag förstår inte varför det blir "hemligt" bara för jag inte skrivit om det här i min blogg? Jag var helt öppen om graviditeten på det forum där jag håller till, inte kände jag mig speciellt hemlig. Jag kan inte riktigt förstå varför det ska vara så himla konstigt att man inte fullkomligt skriker ut en graviditet, man kan vara hysteriskt lycklig över den ändå. Men lika lite som jag skrivit om B´s sjukdom och det faktum att han kanske inte kan jobba som pilot längre lika lite har jag skrivit om graviditeten med Juno. Varken Juno eller B´s sjukdom är hemliga men det finns vissa saker som är för jobbiga för att skriva om, det är för mycket känslor helt enkelt.
Det är en hel del jag inte skrivit om här i min blogg och gällande denna graviditeten orkade jag bara inte med frågan "hur mår du?" ens från B och jag orkade verkligen inte med att höra saker som "har ni ingen TV?" , "men nu får det väl räcka" eller "FEM, herreguuuud". Tyvärr vet man aldrig i förväg hur folk ska reagera, det står inte skrivet i pannan på dem vilket är synd, det skulle bli bra mycket enklare då.
Juno är oändligt välkommen och älskad, kanske lite extra mycket pga allt som hänt sedan vi gjorde henne den 29 oktober 2007 (jodå, såpass noga planerad var hon att vi vet exakt när hon blev till!). Vi har både råd och tid med henne och TV har vi också för de som undrar.
/mie
Juno är en välplanerad liten tjej. Vi gjorde till och med en tjej och hej! vi lyckades! Sedan följde 12 nervösa veckor. Veckor då väldigt många vill berätta för allt och alla att de är gravida medan lika många avvaktar med tanke på hur vanligt det är med missfall osv.
Där någonstans i vecka 10-11-12 slog den förlamande tröttheten till. Och illamåendet. Mitt i allt detta gjorde jag min helvetespraktik som jag gjorde allt för att bli godkänd på. Allt, men det räckte inte, ingen förståelse alls för att allas liv inte ser likadana ut. Jag blev helt nere av detta och orkade inte så mycket mer än att leva, jag räckte inte till för mer än så :-(
Där och då - november, december och januari - var det Lars Norén-stämning big time. Jag ville bara dra täcket över huvudet och gå i ide, jag var helt slut som människa och graviditeten kändes mest väldigt jobbig och när en person för mycket sagt "oj, ska ni ha EN TILL" med förfäran i rösten tappade vi lusten totalt. VI gladdes såklart åt att det var en bebis på väg men folk runt omkring verkade ha desto svårare för det.
Så vi väntade me att göra vår glada nyhet offentlig. Tänkte att efter FVP och ultraljud, då börjar det ju synas, då ska vi berätta. FVP var skitjobbigt för oss och fast resultatet visade på en frisk bebis, en frisk tjej till och med, tog det flera veckor innan vi kom över det som hände då när FVP gjordes (skit-läkare, vatten som läckte, sjuka barn och jag ensam hemma som vanligt).
Därefter var det massor i skolan, fogarna värkte och jag fick knappt sova alls och först framåt vecka 23-24 började det synas lite att jag var gravid. Då först berättade jag för de i skolan, de som frågade eller som man såg ville fråga men kanske inte vågade ifall det bara var jag som ätit för många kanelbullar!
Det var först här någonstans vi berättade för B´s familj också. Innan detta visste alltså i princip ingen något för allt var så tjorvigt att vi inte riktigt orkade med andra reaktioner än "åh vad roligt" och de har tyvärr varit få såna :-(
Så kom Valborg, en sexdagars magsjuka med inläggning på förlossningen för dropp och sedan HEPATOS-helvetet. Hepatos går inte att förklara för folk som inte själva har haft det. Det är inte "klåda", det är ren och skär tortyr 24 timmar per dygn.
På 5 dygn sov jag sammanlagt 2-3 timmar uppdelat på 5-15 minuters lurar. Till slut satt jag i soffan och bara stortjöt. INGET hjälpte och det enda jag visste var att om jag inte fick rätt hjälp så riskerade jag att förlora bebisen. Innan hepatos behandlades räknar de med att c:a 50 barn per år dog i mammans mage. Det är rätt många med tanke på att det inte är så många mammor/år som får hepatos. Uppå detta behandlades jag även för hypotheros, underproduktion i sköldkörteln och när det var som allra värst åt jag 9 tabletter/dygn - ingen dröm när man ogillar att peta i sig medicin alls som gravid.
Nu följde 7-8 veckor av ständiga provtagningar, inläggning, utskrivning, kilometer av CTG-övervakning och så många ultraljud att jag för länge sedan tappat räkningen. Jag var ständigt orolig för att bebisen skulle dö i min mage och skolan gick...ja inte käpprätt åt helvete men jag missade en hel kurs (psykiatri) samt tillräckligt mycket av en annan för att strunta i den tentan (farmakologi). Otroligt nog klarade jag i alla fall av den muntliga slutexaminationen (klinisk medicin), pediatriken och gynekologin - alltid något!
De sista veckorna av graviditeten var en ständig kamp för att behålla någon sorts förstånd i behåll. Så blev B sjuk och livet kastades omkull totalt. Jag tror inte jag mått så dåligt i hela mitt liv som jag gjorde då. Vi har fortfarande inte sett slutet på den historien men just där och då kände jag att jag inte ens fick vara sjuk ifred utan istället fick jag bära ALLT och det helt ensam.
Jag hade hoppats på att bli igångsatt i vecka 37+0 men fick tvär-nej av läkaren; "det blir inget av på två veckor". Efter mycket om och men blev jag dock tillslut igångsatt i vecka 37+6 och Juno kom med buller och bång 13 timmar efter jag skrivits in. Från 4cm öppen tog det dock bara 15 minuter innan hon var ute så kort sagt kan man säga att inget hände de första 12 timmarna och när det sedan började hända saker gick det jävligt snabbt! Fritt fall!
Dock slutade det oväntade och tråkiga inte ens där utan själva förlossningen höll på att börja med akut snitt då hennes hjärtljud var uppe i nästan 200 slag/minut då intagnings-CTG togs. Nu blev det inte så men det kändes så typiskt just då!
För att sammanfatta dessa lite drygt 37 veckor så hade jag ett fåtal veckor i början då jag fick må bra samt EN dag (valborgsmässoafton) i sista tredjedelen av graviditeten då livet var toppen. Resten av tiden mådde jag rätt dåligt och så gott som hela sista tredjedelen av graviditeten var ren och skär misär.
Varför då hålla det hemligt? Ja, det gjorde vi ju inte. Våra vänner som vi umgås med visste om det så jag förstår inte varför det blir "hemligt" bara för jag inte skrivit om det här i min blogg? Jag var helt öppen om graviditeten på det forum där jag håller till, inte kände jag mig speciellt hemlig. Jag kan inte riktigt förstå varför det ska vara så himla konstigt att man inte fullkomligt skriker ut en graviditet, man kan vara hysteriskt lycklig över den ändå. Men lika lite som jag skrivit om B´s sjukdom och det faktum att han kanske inte kan jobba som pilot längre lika lite har jag skrivit om graviditeten med Juno. Varken Juno eller B´s sjukdom är hemliga men det finns vissa saker som är för jobbiga för att skriva om, det är för mycket känslor helt enkelt.
Det är en hel del jag inte skrivit om här i min blogg och gällande denna graviditeten orkade jag bara inte med frågan "hur mår du?" ens från B och jag orkade verkligen inte med att höra saker som "har ni ingen TV?" , "men nu får det väl räcka" eller "FEM, herreguuuud". Tyvärr vet man aldrig i förväg hur folk ska reagera, det står inte skrivet i pannan på dem vilket är synd, det skulle bli bra mycket enklare då.
Juno är oändligt välkommen och älskad, kanske lite extra mycket pga allt som hänt sedan vi gjorde henne den 29 oktober 2007 (jodå, såpass noga planerad var hon att vi vet exakt när hon blev till!). Vi har både råd och tid med henne och TV har vi också för de som undrar.
/mie
Eskil, Valter och Juno
/mie
Vi har fått en kines
Skratt-Fia - vår lilla kines :-)
/m
Utmanad
Utmanad av JESS
DIG:
1. Hur lång är du ?
* 167 cm
2. Vad vill du bli när du bli stor?
* Barnmorska tror jag
3. Vad pluggar du ?
* SSK
4. Har du långt hår ?
* Till axlarna
5. Vilken hårfärg har du ?
* Mörkblond
6. Sminkar du dig ?
* Oftast inte
7. Har du haft sex senaste månaden?
* Födde barn för 2v sedan och de två veckorna innan var jag inte riktigt i form för dylika eskapader så, nej!
8. Vad har du för färg på dina underkläder just nu ?
* Svarta
9. Har du kysst någon idag ?
* Pussats - ja, kysst - nej!
FAMILJ:
1. Bor dina föräldrar ihop ?
* Nej
2. Vem är bäst, mamma eller pappa ?
* Pass
3. Hur många syskon har du ?
* 0, nada, niente, noll
4. Vad är det senaste du sa till din mamma?
* Pass
5. Hur många ställen har du bott på ?
* 8
6. Vem i din familj stör du dig mest på?
* Pass
7. Vilken familjemedlem är snällast?
* Pass
8. När hittade du senast på något tillsammans med ett syskon?
* Pass
KOMPISAR:
1. När var du senast med nån kompis ?
* I förrgår kväll grillade vi och umgicks med familjen M, det var trevligt!
2. Vem sov du hos senast av dina kompisar?
* Jisses, det minns jag inte ens!
3. Har du kysst nån kompis ?
* Ja
4. Har du varit tillsammans med någon du nu är kompis med ?
* Ja
5. Vem har du varit kompis med längst ?
* Vet faktiskt inte
6. Vem känner dig bäst?
* Måste vara B
7. Skulle du säga till en kompis att du hatade hans/hennes tröja om du gjorde det ?
* Antagligen inte
8. Känner du dig tvingad till att umgås med vissa kompisar ?
* Nej, aldrig
VÅGAR DU:
1. Skrika åt dina föräldrar ?
* Pass
2. Klä dig annorlunda ?
* Ja
3. Vara dig själv ?
* Ja
4. Visa dig i bikini/badbyxor ?
* Vågar - ja, vill - NEJ!
5. Pierca dig ?
* Vågar ja men vill - NEJ
7. Ha sex på offentlig plats ?
* Done that. Nu? Nej.
8. Vara omogen ?
* Ja
9. Äta småkryp ?
* Ja
DIVERSE:
1. När tuggade du tuggummi senast ?
* Halvår sen kanske?
2. När var du på semester senast ?
* På resa - ett år sedan, snart dags igen!
3. Vilken färg är det på din tandborste ?
* Blå
4. Är ditt hår tråkigt ?
* Just nu är det rätt ok
5. Vem såg dig naken senast ?
* B
6. Hur ofta duschar du?
* Just nu 2 ggr/dag. Vanligen 1 ggn/dag
7. När ska du gå och lägga dig Ikväll ?
* Blir väl runt 01 som vanligt
Utmanar dej som känner dig manad!
/mie
DIG:
1. Hur lång är du ?
* 167 cm
2. Vad vill du bli när du bli stor?
* Barnmorska tror jag
3. Vad pluggar du ?
* SSK
4. Har du långt hår ?
* Till axlarna
5. Vilken hårfärg har du ?
* Mörkblond
6. Sminkar du dig ?
* Oftast inte
7. Har du haft sex senaste månaden?
* Födde barn för 2v sedan och de två veckorna innan var jag inte riktigt i form för dylika eskapader så, nej!
8. Vad har du för färg på dina underkläder just nu ?
* Svarta
9. Har du kysst någon idag ?
* Pussats - ja, kysst - nej!
FAMILJ:
1. Bor dina föräldrar ihop ?
* Nej
2. Vem är bäst, mamma eller pappa ?
* Pass
3. Hur många syskon har du ?
* 0, nada, niente, noll
4. Vad är det senaste du sa till din mamma?
* Pass
5. Hur många ställen har du bott på ?
* 8
6. Vem i din familj stör du dig mest på?
* Pass
7. Vilken familjemedlem är snällast?
* Pass
8. När hittade du senast på något tillsammans med ett syskon?
* Pass
KOMPISAR:
1. När var du senast med nån kompis ?
* I förrgår kväll grillade vi och umgicks med familjen M, det var trevligt!
2. Vem sov du hos senast av dina kompisar?
* Jisses, det minns jag inte ens!
3. Har du kysst nån kompis ?
* Ja
4. Har du varit tillsammans med någon du nu är kompis med ?
* Ja
5. Vem har du varit kompis med längst ?
* Vet faktiskt inte
6. Vem känner dig bäst?
* Måste vara B
7. Skulle du säga till en kompis att du hatade hans/hennes tröja om du gjorde det ?
* Antagligen inte
8. Känner du dig tvingad till att umgås med vissa kompisar ?
* Nej, aldrig
VÅGAR DU:
1. Skrika åt dina föräldrar ?
* Pass
2. Klä dig annorlunda ?
* Ja
3. Vara dig själv ?
* Ja
4. Visa dig i bikini/badbyxor ?
* Vågar - ja, vill - NEJ!
5. Pierca dig ?
* Vågar ja men vill - NEJ
7. Ha sex på offentlig plats ?
* Done that. Nu? Nej.
8. Vara omogen ?
* Ja
9. Äta småkryp ?
* Ja
DIVERSE:
1. När tuggade du tuggummi senast ?
* Halvår sen kanske?
2. När var du på semester senast ?
* På resa - ett år sedan, snart dags igen!
3. Vilken färg är det på din tandborste ?
* Blå
4. Är ditt hår tråkigt ?
* Just nu är det rätt ok
5. Vem såg dig naken senast ?
* B
6. Hur ofta duschar du?
* Just nu 2 ggr/dag. Vanligen 1 ggn/dag
7. När ska du gå och lägga dig Ikväll ?
* Blir väl runt 01 som vanligt
Utmanar dej som känner dig manad!
/mie
Småbarnen idag 080721
Valter
Eskil
Juno
Tripp, trapp och lilla trull!
/mie
En väldigt liten syster!
Lillskrotan under en body i strl 40!
/mie
Dagens Juno
"Hon är så söt när hon sover..."
.
Små, små fossingar!
10 små små små tår på två små små små fötter!
KÄRLEK!
/mie
Bilder från idag
Hon heter JUNO!
/mie
Juno?
/mie
En liten syster till killarna!
Ett par minuter gammal "Hej världen, här kommer jag"
080708 kl 02.37. 3965g och 51cm
/mie