Ja, varför gör man så?
Juno är en välplanerad liten tjej. Vi gjorde till och med en tjej och hej! vi lyckades! Sedan följde 12 nervösa veckor. Veckor då väldigt många vill berätta för allt och alla att de är gravida medan lika många avvaktar med tanke på hur vanligt det är med missfall osv.
Där någonstans i vecka 10-11-12 slog den förlamande tröttheten till. Och illamåendet. Mitt i allt detta gjorde jag min helvetespraktik som jag gjorde allt för att bli godkänd på. Allt, men det räckte inte, ingen förståelse alls för att allas liv inte ser likadana ut. Jag blev helt nere av detta och orkade inte så mycket mer än att leva, jag räckte inte till för mer än så :-(
Där och då - november, december och januari - var det Lars Norén-stämning big time. Jag ville bara dra täcket över huvudet och gå i ide, jag var helt slut som människa och graviditeten kändes mest väldigt jobbig och när en person för mycket sagt "oj, ska ni ha EN TILL" med förfäran i rösten tappade vi lusten totalt. VI gladdes såklart åt att det var en bebis på väg men folk runt omkring verkade ha desto svårare för det.
Så vi väntade me att göra vår glada nyhet offentlig. Tänkte att efter FVP och ultraljud, då börjar det ju synas, då ska vi berätta. FVP var skitjobbigt för oss och fast resultatet visade på en frisk bebis, en frisk tjej till och med, tog det flera veckor innan vi kom över det som hände då när FVP gjordes (skit-läkare, vatten som läckte, sjuka barn och jag ensam hemma som vanligt).
Därefter var det massor i skolan, fogarna värkte och jag fick knappt sova alls och först framåt vecka 23-24 började det synas lite att jag var gravid. Då först berättade jag för de i skolan, de som frågade eller som man såg ville fråga men kanske inte vågade ifall det bara var jag som ätit för många kanelbullar!
Det var först här någonstans vi berättade för B´s familj också. Innan detta visste alltså i princip ingen något för allt var så tjorvigt att vi inte riktigt orkade med andra reaktioner än "åh vad roligt" och de har tyvärr varit få såna :-(
Så kom Valborg, en sexdagars magsjuka med inläggning på förlossningen för dropp och sedan HEPATOS-helvetet. Hepatos går inte att förklara för folk som inte själva har haft det. Det är inte "klåda", det är ren och skär tortyr 24 timmar per dygn.
På 5 dygn sov jag sammanlagt 2-3 timmar uppdelat på 5-15 minuters lurar. Till slut satt jag i soffan och bara stortjöt. INGET hjälpte och det enda jag visste var att om jag inte fick rätt hjälp så riskerade jag att förlora bebisen. Innan hepatos behandlades räknar de med att c:a 50 barn per år dog i mammans mage. Det är rätt många med tanke på att det inte är så många mammor/år som får hepatos. Uppå detta behandlades jag även för hypotheros, underproduktion i sköldkörteln och när det var som allra värst åt jag 9 tabletter/dygn - ingen dröm när man ogillar att peta i sig medicin alls som gravid.
Nu följde 7-8 veckor av ständiga provtagningar, inläggning, utskrivning, kilometer av CTG-övervakning och så många ultraljud att jag för länge sedan tappat räkningen. Jag var ständigt orolig för att bebisen skulle dö i min mage och skolan gick...ja inte käpprätt åt helvete men jag missade en hel kurs (psykiatri) samt tillräckligt mycket av en annan för att strunta i den tentan (farmakologi). Otroligt nog klarade jag i alla fall av den muntliga slutexaminationen (klinisk medicin), pediatriken och gynekologin - alltid något!
De sista veckorna av graviditeten var en ständig kamp för att behålla någon sorts förstånd i behåll. Så blev B sjuk och livet kastades omkull totalt. Jag tror inte jag mått så dåligt i hela mitt liv som jag gjorde då. Vi har fortfarande inte sett slutet på den historien men just där och då kände jag att jag inte ens fick vara sjuk ifred utan istället fick jag bära ALLT och det helt ensam.
Jag hade hoppats på att bli igångsatt i vecka 37+0 men fick tvär-nej av läkaren; "det blir inget av på två veckor". Efter mycket om och men blev jag dock tillslut igångsatt i vecka 37+6 och Juno kom med buller och bång 13 timmar efter jag skrivits in. Från 4cm öppen tog det dock bara 15 minuter innan hon var ute så kort sagt kan man säga att inget hände de första 12 timmarna och när det sedan började hända saker gick det jävligt snabbt! Fritt fall!
Dock slutade det oväntade och tråkiga inte ens där utan själva förlossningen höll på att börja med akut snitt då hennes hjärtljud var uppe i nästan 200 slag/minut då intagnings-CTG togs. Nu blev det inte så men det kändes så typiskt just då!
För att sammanfatta dessa lite drygt 37 veckor så hade jag ett fåtal veckor i början då jag fick må bra samt EN dag (valborgsmässoafton) i sista tredjedelen av graviditeten då livet var toppen. Resten av tiden mådde jag rätt dåligt och så gott som hela sista tredjedelen av graviditeten var ren och skär misär.
Varför då hålla det hemligt? Ja, det gjorde vi ju inte. Våra vänner som vi umgås med visste om det så jag förstår inte varför det blir "hemligt" bara för jag inte skrivit om det här i min blogg? Jag var helt öppen om graviditeten på det forum där jag håller till, inte kände jag mig speciellt hemlig. Jag kan inte riktigt förstå varför det ska vara så himla konstigt att man inte fullkomligt skriker ut en graviditet, man kan vara hysteriskt lycklig över den ändå. Men lika lite som jag skrivit om B´s sjukdom och det faktum att han kanske inte kan jobba som pilot längre lika lite har jag skrivit om graviditeten med Juno. Varken Juno eller B´s sjukdom är hemliga men det finns vissa saker som är för jobbiga för att skriva om, det är för mycket känslor helt enkelt.
Det är en hel del jag inte skrivit om här i min blogg och gällande denna graviditeten orkade jag bara inte med frågan "hur mår du?" ens från B och jag orkade verkligen inte med att höra saker som "har ni ingen TV?" , "men nu får det väl räcka" eller "FEM, herreguuuud". Tyvärr vet man aldrig i förväg hur folk ska reagera, det står inte skrivet i pannan på dem vilket är synd, det skulle bli bra mycket enklare då.
Juno är oändligt välkommen och älskad, kanske lite extra mycket pga allt som hänt sedan vi gjorde henne den 29 oktober 2007 (jodå, såpass noga planerad var hon att vi vet exakt när hon blev till!). Vi har både råd och tid med henne och TV har vi också för de som undrar.
/mie
Livet har inte varit en dans för dig & er... jag önskar så innerligt att det blir riktigt bra med B.
KRAM
Nämen.. vilken tuff tid ni har haft!
Känns som att jag vill krama om dig...
Det var oändligt längesen jag kommenterade här, jag har inte ens skrivit GRATTIS till er fina tjej - så jag gör det nu! GRATTIS!
Kram igen från en trogen läsare :)
Har inte kommenterat förut, men känner att jag måste skriva några rader nu. Har följt dig via din blogg de senaste åren (fick en son samtidigt som du fick Valter) och älskade alla foton du då tog på honom! Dina bilder är verkligen speciella och har inspirerat mig mycket! Har sedan själv fått en dotter som nu är drygt två år. Har läst det du skrivit sista tiden och har inte anat att du varit gravid igen, men blev sååå glad när jag läste att en liten Juno kommit! Hon är sååå söt - SUPERGRATTIS! Sen har man ju kunnat läsa mellan raderna att något annat jobbigt har hänt och nu berättar du att det är med B - känner verkligen med dig! När vår yngsta dotter inte ens var ett år blev min man väldigt sjuk och lagd i respirator en vecka, jag lovar, jag har inte mått så dåligt i hela mitt liv! Trodde han skulle dö vilken sekund som helst! Och därefter följde ett år som var kantat med besvkikelser, sorger och bedrövelser. Börjar se ljuset i tunneln, men det är inte alltid lätt! Oj, nu svamlade jag iväg, men det jag vill säga är ett stort grattis till er och jag vill också säga att jag förstår er till fullo att ni inte har basunerat ut allt som hänt här på bloggen! Det skulle inte jag heller gjort! Måste springa nu, men grattis till den er nya härliga femte familjemedlem (är avis, skulle också vilja ha en stor familj!) och hoppas att B blir bättre snart, vad han nu än har drabbats av! Lycka till och kram!
Hej där! Vilken tuff resa Ni gjort! Känner såväl igen mig i ditt resonemang kring hur man till viss del väljer att hålla låg profil då det femte väntade barnen sällan inbringar varken "vågen" eller ens ett varmt genuint grattis, vi fick också gott om halva beklaganden samt urdumma kommentarer om den klassiska tv:n eller om vi möjligen är katoliker? Förstår dig mer än väl, våra liv är ju i vissa aspekter ganska lika, två stora barn från tidigare, två täta buskillar med efterföljande OCH efterlängtad lillasyster.Många bollar i luften i form av arbete och studier, tidvis en omöjlighet... Man väljer vad man bloggar om, ibland känns saker jobbiga och privata och man avstår utan att man för den delen mörkar...Hursomhelst, jag har från vårt första möte i ankomstgruppen juli-03 tyckt att Du varit en fängslande och mycket intressant person, hyser bara beundran för dig och din tillvaro och läser gärna om de delar som Du väljer att dela med dig av. Juno har landat på rätt ställe, jag hoppas att saker och ting ordnar sig för Er och att både B och du snart mår bättre! Stor kram från mig!
Väl rutet, mie! ;-)
Det låter verkligen inte kul när man sammanfattar det hela. Hoppas nu att det är ljusa härliga sommarkvällar framför er och en mysig höst helt utan orosmoln (eh...just ja, livet ser kanske inte ut så för någon, men man kan ju hoppas! :-))!
Men herregud, vad ni har fått stå ut med! Det är ju helt otroligt att du mitt upp i allt lyckats plocka poäng! Och så många! Det låter hemskt med Bs sjukdom. Jag hoppas att det reder ut sig till slut, på något sätt.
Som du vet har också jag följt dig lite av och till sedan vi snubblade på varandra på 03-bebistiden, och jag tycker att du fotar och skriver så pass intressant att jag gärna tar del av det som du publicerar.
Sitter själv nu med en komplicerad, om än planerad, tredje graviditet, och har inte alls basunerat ut den heller, annat än på de grupper där jag diskuterar sånt. Skulle antagligen varit hemligare ändå "live" om jag inte redan sett ut som en flodhäst. Det väljer man ju själv. Sen är det bara för andra att respektera ens val.
Önskar er all lycka till, och fortsätter gärna att följa de delar av ert liv som du väljer att berätta om.
Läser din blogg väldigt väldigt sällan.
Ett stort grattis till Valter och Eskils lilla syster, gud så härligt blir såå avundsjuk.
Å det är helt klart att man väljer vad man går ut med på bloggen förstår att en del kan ha åsikter om en "femma". Vi skulle gärna välkomna en "fyra" här men det är ju inget vi pratar högt om direkt med våra svårigheter att bli gravida.
Hoppas nu att alla i familjen blir friska och att ni skall få en bra höst.
Kram,
Annci
Stor Kram till er! Ser fram mot att träffa er alla imorgon!
Tjing. Tuff tid, jag vet. Antar av ditt inlägg att "några" petat kommentarer i sidan på dej och förstår att det svider - det är som pissmyror i huden när "folk" ska ha så där himla mycket åsikter om ALLT. Men skit i vad de säger, du ger intrycket av att vara en tuff brud med fötterna på jorden och jag tvivlar icke en millisekund på att du inte gör det som är allra, allra bäst för er. Håller tummarna för att Bs åkommor fixar till sig och att han kan fortsätta arbeta och att du får ditt drömjobb ;)
Ha d bäst
Nu vet jag inte om jag formulerade mig lite konstigt - som vanligt. Men du fattar vad jag menar. Jag håller på dig och Du vet bäst vad som är bäst för hela er fina barnaskara. Så det så. Sen är det ett outgrundligt mysterium varför vissa tycker så mycket om vissa saker, och det mysteriet får man nog använda en livstid för att försöka förstå.
Nu slutar jag tjöta innan jag krånglar till orden igen.
So long
Hej Mie, jag har inte läst så flitigt här och inte alls fattat att du haft ett så jobbigt år. Saknar din medverkan på julibarn-03 (litet gästspel nyligen förståss), men å andra sidan är det ganska många som saknas där.
Lite nyfiken, vad är det du läser till? Läkare? sjuksköterska? annat inom vården? Jag är imponerad av att du ger dig på att utbilda dig samtidigt som du har små barn, jag tycket det kunde vara ganska tufft UTAN några barn alls när jag pluggade. Lycka till i fortsättningen!
Många kramar och önskningar om en bättre fortsättning på året, från Ronjas mamma
Åh, jag blir så arg!
Men jag måste också säga stort grattis till lilla Juno! Jag har själv lidigt av hepatos vid graviditeterna, och det går verkligen inte att beskriva för någon utomstående. Jag rev mig blodig, för jag hade hellre smärtan än klådan.
Jag beundrar dig som gått igenom ytterligare en hepatos-graviditet! Själv drömmer jag om ytterligare ett barn, men bävar för klådan.
Jag hoppas att det ordnar sig till det allra bästa för B!