Eskil: Jag ramlade, då blödde jag. Från näsan
Valter: Ja du hade näsblod
Eskil: Ja, näsblod fick jag. Sen ramlade jag och slog i munnen. Då fick jag läpp-blod
Valter: Hahahaha, ameh Eskil!, det finns inget som heter så, det finns inget som heter läpp-blod. Du fick...munsår!

såklart!

/mie

På en stooor gata precis där jag bor ligger det sedan en miljon år tillbaka en Körsnär, en pälsaffär. De säljer pälsar och erbjuder sommarförvaring i kylrum osv.

Jag är inget fan av pälsar, inte alls faktiskt. Jag tycker det finns gott om andra material nuför tiden som värmer lika bra/bättre och annars kan man bära fuskpäls om det är utseendet man är ute efter. Jag är dock inte hatisk vilket vissa andra är.

Jag vet inte om det är något speiellt med just denna butiken eller om alla Körsnärer har det likadant, men denna butiken utsätts för sabotage så otroligt ofta att man häpnar. Vad är det för folk som tycker sig ha rätt att förstöra för just den här butiken? Varför inte Mc Donalds 200 meter längre ner eller Konsum, som ligger 50 m åt vänster, som säljer döda djur som mat. Eller den hippa second hand butiken mitt emot som just nu har pälsar i fönstret. Eller vänta. Hippa second hand-affären är ju faktiskt jättecool!

Det står ibland ungdomar utanför butiken och skanderar hur hemsk den är. Palestinasjalar, hippa secondhand-kläder och tonvis med mascara. Har de inget bättre för sej? Finns det inget vettigare sätt att protestera/agera?

Rutorna på butiken är inte gjorda av glas, inte vanligt glas i alla fall för vanligt glas går att krossa och den här butiken har fått sina rutor krossade så många gånger att de gett upp. Nu rispar protestanterna in sina slagord och sina protester i plexiglasfönstret i stället. "Din katt?" står det bla.

Igår hade någon kastat ut en hink tjära? eller nåt annat svart, stinkande, flytande på butikens dörr, fönster och gatan utanför. Hela kvarteret stank, butikerna runt om fick stänga eller hålla stängda dörrar. Det sticker och svider i halsen när man måste gå förbi där och nu imorse stod det gubbar och sanerade. Det stinker alltjämt, riktigt vidrigt. Och jag tycker så synd om den där stackarn som valde att bli körsnär och driva just den där butiken. Jag tycker synd om grannarna och de som bor i huset. Om oss som måste gå förbi i stinket.

Han eller hon som äger butiken kanske är en hemsk människa, det vet jag inget om, men ingen förtjänar att bli behandlad såhär tycker jag. De måste ha låst dörr på permanent basis, deras grannar måste vara rätt trötta på dem och alla protestaktioner som ju inte bara drabbar dem de är ämnade för och dessutom måste ju de som äger och arbetar i pälsaffären vara mer än lovligt livrädda när de öppnar och stänger butiken, livrädda för att nån ska skada dom.

Vad tycker ni? Får man bete sig hur som helst för man djurens rätt? Personligen skulle jag vilja se mer engagemang i tex Amnesty och Ecpat. Det känns som vi måste börja rädda människorna och se till att de mänskliga rättigheterna blir till självklarheter först innan vi kan ge oss på djurens rätt. Sätt först på din egen syrgasmask innan du hjälper andra typ.

/mie

Nu har B varit hemma sedan slutet av maj. I början av juni blev han sjuk och imorgon ska han börja jobba igen efter nästan 4 månders sjukskrivning. Sjukskrivningen är inte riktigt slut, han väntar på papper fr luftfartsstyrelsen, men snart så är det tillbaka till verkligheten som gäller. På gott och ont. Jävligt gott att han fick behålla jobbet, ont för barnen som återigen måste leva utan pappa så mycket och ont för den stackars mamman som ska rodda i allt helt själv.

Stambytet går in på sin tredje vecka nu. Jag försöker hålla mig hemifrån med lillfisan, bokar in mig på fikor och promenader med mammalediga kompisar (jisses vilken tur att jag har er). Denna veckan är alla barnen hemma, det är bra för då behöver småbarnen inte vara ensamma hemma om mamman blir kissnödig efter kl 19.30... Jag hatar att behöva gå ner i källaren och kissa på kvällarna. det är ett gammalt hus och jag är mörkrädd

Imorgon är det provtagning igen. Förra veckan hade jag så dåligt värde att läkaren hotade med att skicka upp mig på en ny datortomografi för att se om proppen fyllt på sig. Hurra! Tyckte jag. Inte. Hoppas värdet är bättre imorgon.

Nu ska jag ta mina onda fogar och min übergulliga lilla bebis och gå till sängs. Räknar med att få sova till 8, sedan är det dags att göra iordning killarna för dagis. Juno sover i alla fall hela nätter sedan ungefär 1-1.5 månader tillbaka. Somnar vid 22-00 och sover till 8-9, ammar och somnar om! Mystrasa!

/mie

Nu förstår jag inte alls vad du menar?!

/mie

Det är byggdamm överallt här. Byggdam är värdelöst och irriterande. Dessutom är det oroande. Hur vet man om bebisen är lite förkyld eller om hon irriteras av äckeldammet? Byggarna kan naturligtvis inte svara på någon av mina "är dammet farligt"-frågor men själva har de två mexikanare som sköter själva rivandet. Det kanske talar sitt eget - tydliga - språk...

Var på provtagning imorse. Veckans andra. Väntrummet överfullt av sjuka människor, vem vet vad för bakterier och virus de drar runt på? Försöker sätta mig lite avsides med bebisen men misslyckas rätt kapitalt när det kommer ett missbruk-par och sätter sig jämte oss. Han rasslar och rosslar, låter som en vandrande tbc-fabrik. Bredvid min bebis :-S Nästa gång ska jag sätta mig i hisshallen och vänta.

Bebisen är för övrigt 13 veckor nu. Tiden rusar som aldrig förr. I helvete att sista 13 veckorna av graviditeten gick såhär snabbt! Jusy nu är hon förbannad för hon ska ha en blöja på sig. Kissa i det fria är mer hennes melodi. Tror dessutom hon är både trött och hungrig, så det kanske är dags att öppna mjölkfabriken igen.



Tröttmössan för nån dag sen

/mie

Ja nu är det såhär att vi har hamnat i HELVETET. I onsdags morse ramlade det in ett gäng högljudda hantverkare och började riva vårt badrum. De ska enligt egen utsago hålla på i SJU veckor vilket får även fastighetsförvaltare att tappa hakan. HUR kan det ta sju veckor att göra TVÅ badrum?? (vårt och ett till, alla andra i huset är gjorda för flera år sedan).

Vi som precis fått så himla fint, ett så otroligt vackert och funktionellt sovrum och killarna har äntligen fått ett eget rum och så hann vi aldrig njuta av det :-(

Ta mej härifrååååååååååååååååån :(

/mie

Det här har jag på min vägg:





Vad har du på din?!

/mie

VARFÖR ska det vara så himla svårt att glädjas åt andra eller åtminstone bara hålla klaffen? Tycker man något kan man väl åtminstone se till att vara lite påläst först.

Suck, suck, trippelsuck...

En liten kik på resmålet:




/mie

För om det gör det är vinterresan bokad :-D

/mie

Något jag blir riktigt trött på efer att ha begåvats med en liten bebistjej är allas kommentarer om hur GLAD jag måste vara över att ha fått en flicka denna gången. Missförstå mig rätt, jag är överlycklig över Juno men hur kan folk ens tänka tanken att hennes kön är det som gör mig mest lycklig? Jag har fått ett friskt, levande barn till, det är vad som räknas.

"Nu frossar du väl i rosa?" Nej faktum är att jag direkt jag fick veta vad det var för kön började fundera på vad jag skulle göra med alla rosa kläder jag köpt och hade kvar efter killarna. Jag kan ju inte sätta rosa på en tjej, det blir ju nästan larvigt. Nu råkar jag älska färg i allmänhet och rosa i synnerhet så de rosa plaggen fick stanna och de används till Juno. Små klänningar däremot... hon ser ju bara utklädd och uppstoppad ut! Klänning är ett lysande plagg (på både flickor och pojkar) när de kommer upp i ettårsåldern, lätt att sätta på, lätt att byta blöja eller bara tulta runt utan blöja men med snoppen/snippan skyld. Innan dess känns klänning som nåt rätt onödigt, enbart en acessoar för att visa att "här ligger en flicka, fråga inte vad "han" heter". Och ännu värre, dessa små hårband man kan köpa till tjejer...tänker inte ens börja berätta vad jag tänker och tycker om dessa (eller deras föräldrar ;-)).

På killarnas dagis är många i personalen sorgligt dåliga på genustänkandet och kommer ofta med kommentarer typ:
"Har du hittat dom fina skorna i lillasysters låda?" (Eskil har sandaler med rosa band)
"Har lillasyster lånat ut sitt hårspänne?" (Valter har på sig SITT hårspänne med en glittrig blomma på)
"Dom är som ett gift par de där två, dom är såå kära i varandra" (Om Eskil och hans lilla bästis N (flicka). Att de är 3 år och bara uppskattar varandras sällskap som bästisar brukar göra går inte för de är av olika kön? De måste vara "kära"?)

GAAH! Låt för tusan barnen vara barn utan att pådyvla dom en massa larv och tjafs. VEM skadas av att en 5-årig pojke föredrar rosa och glitter framför alla tiders urlarviga Spiderman (som verkligen inte lämpar sig för en 5-åring), flames och döskallar? VARFÖR ska det påpekas i huvud taget? Måste man kommentera hans val av kläder? Den där urlarviga ursäkten att 5-åringen i rosa tröja kommer bli mobbad köper jag INTE. Det barn som mobbar har fått höra från någon att rosa till pojkar är fel. VAR kan barnet hört detta? Gissa tre gånger; från sin inskränkta mamma eller pappa. Det är en FÄRG. F - Ä - R - G. Inget mer än så.

"Min son får inte ha rosa/rött/lila för min man" Öh? Moget. Homofobi någon?

Faktum är att det finns folk därute som på allvar tror att pojkar i rosa blir bögar. Blir barn i camokläder barnsoldater då?


Ska fortsätta vräsa av mig en annan dag, nu ska jag äta

/mie

Jag är hemma sedan länge nu och har gått uppe på Sös för provtagning 2-3ggr/v tills jag blev nerflyttad till vårdcentralen. Där går jag ju 2 ggr/v för att ställa in medicinerna. Hittills går det "sådär" men jag slipper sprutorna nu i alla fall *wo-hoo*.

B´s utredning går vidare, vi vet fortfarande inte om han får behålla sitt jobb eller ej. Hörseln verkar i alla fall vara väck för alltid :-(

Barnen är friska. Killarna började på dagis förra veckan och verkar trivas bra med det trots att favvofröken Max har slutat. Storbarnen mår bra de också, killen sitter vid sin dator och tjejen är lyrisk över sin lillasyster!

Lillfröken löken Snippster är frisk och frodas, väger numer 4.6 kilo och är 57 cm lång. Som Valter när han föddes med andra ord ;-)

Nu ska jag, Snippster och stora tjejen på Formex - ska li härligt att trängas lite :-D



/m

Ska det vara såhär? Klockan är 04.34 och här sitter jag och har ont :-( Varje andetag riskerar att hugga till som knivar i sidan så jag drar försiktiga, ytliga andetag. Jag vaknade av smärtan vid 04 och fick gå upp ur sängen kvart över, det gick inte att ligga kvar. Åh, jag är så trött - ge mig en liten natt utan smärta :-(

/m

Joråsatte...

Eländet slutade ju inte med det nedanstående utan accelererade en aning.

Jag har två proppar. En sug-propp som heter Juno och så en propp till. En propp i lungan.

Jag ligger på inlagd SÖS, på akutvårdsavdelningen. Tillbringade kvällen och natten på akuten dit jag skickats av min läkare på VC som efter en lungröntgn sett vätska och förändringar i min högra lunga Shocked . Kom in till akuten vid 17, prover togs och datortomografi gjordes. Datortomografin visade att jag har en propp i höger lunga och därför har jag fått små infarkter och vatten i lungan.

Läkaren på ronden idag berättar att det är ett livshotande tillstånd och jag kommer få gå på fragminsprutor och waran, gå på koller hos koagulationsmottagningen 1-2 ggr/v.

Nu är det väl inte livshotande längre, nu får jag behandling men hur länge har jag gått med detta? Hela graviditeten? 5 veckor nu efteråt? Bara senaste veckan? Tänk på alla dagar, nätter och veckor jag varit ensam med alla barnen, tänk om något hänt då. Eller om något hänt under förlossningen, tiden efter eller när jag varit ensam med Juno.

Livet är rätt skört, skörare än man vill veta tror jag. Nu hoppas jag bara på ett snabbt tillfrisknande och att jag slipper gå på medicin i resten av livet. Och att jag slutar fundera på var nästa propp ska sätta sig

/mie

Newsflash: bara för att man låser en blogg innebär det inte att skvaller når ögon det kanske inte var menat för.

Juno är en välplanerad liten tjej. Vi gjorde till och med en tjej och hej! vi lyckades! Sedan följde 12 nervösa veckor. Veckor då väldigt många vill berätta för allt och alla att de är gravida medan lika många avvaktar med tanke på hur vanligt det är med missfall osv.

Där någonstans i vecka 10-11-12 slog den förlamande tröttheten till. Och illamåendet. Mitt i allt detta gjorde jag min helvetespraktik som jag gjorde allt för att bli godkänd på. Allt, men det räckte inte, ingen förståelse alls för att allas liv inte ser likadana ut. Jag blev helt nere av detta och orkade inte så mycket mer än att leva, jag räckte inte till för mer än så :-(

Där och då - november, december och januari - var det Lars Norén-stämning big time. Jag ville bara dra täcket över huvudet och gå i ide, jag var helt slut som människa och graviditeten kändes mest väldigt jobbig och när en person för mycket sagt "oj, ska ni ha EN TILL" med förfäran i rösten tappade vi lusten totalt. VI gladdes såklart åt att det var en bebis på väg men folk runt omkring verkade ha desto svårare för det.

Så vi väntade me att göra vår glada nyhet offentlig. Tänkte att efter FVP och ultraljud, då börjar det ju synas, då ska vi berätta. FVP var skitjobbigt för oss och fast resultatet visade på en frisk bebis, en frisk tjej till och med, tog det flera veckor innan vi kom över det som hände då när FVP gjordes (skit-läkare, vatten som läckte, sjuka barn och jag ensam hemma som vanligt).

Därefter var det massor i skolan, fogarna värkte och jag fick knappt sova alls och först framåt vecka 23-24 började det synas lite att jag var gravid. Då först berättade jag för de i skolan, de som frågade eller som man såg ville fråga men kanske inte vågade ifall det bara var jag som ätit för många kanelbullar!

Det var först här någonstans vi berättade för B´s familj också. Innan detta visste alltså i princip ingen något för allt var så tjorvigt att vi inte riktigt orkade med andra reaktioner än "åh vad roligt" och de har tyvärr varit få såna :-(

Så kom Valborg, en sexdagars magsjuka med inläggning på förlossningen för dropp och sedan HEPATOS-helvetet. Hepatos går inte att förklara för folk som inte själva har haft det. Det är inte "klåda", det är ren och skär tortyr 24 timmar per dygn.

På 5 dygn sov jag sammanlagt 2-3 timmar uppdelat på 5-15 minuters lurar. Till slut satt jag i soffan och bara stortjöt. INGET hjälpte och det enda jag visste var att om jag inte fick rätt hjälp så riskerade jag att förlora bebisen. Innan hepatos behandlades räknar de med att c:a 50 barn per år dog i mammans mage. Det är rätt många med tanke på att det inte är så många mammor/år som får hepatos. Uppå detta behandlades jag även för hypotheros, underproduktion i sköldkörteln och när det var som allra värst åt jag 9 tabletter/dygn - ingen dröm när man ogillar att peta i sig medicin alls som gravid.

Nu följde 7-8 veckor av ständiga provtagningar, inläggning, utskrivning, kilometer av CTG-övervakning och så många ultraljud att jag för länge sedan tappat räkningen. Jag var ständigt orolig för att bebisen skulle dö i min mage och skolan gick...ja inte käpprätt åt helvete men jag missade en hel kurs (psykiatri) samt tillräckligt mycket av en annan för att strunta i den tentan (farmakologi). Otroligt nog klarade jag i alla fall av den muntliga slutexaminationen (klinisk medicin), pediatriken och gynekologin - alltid något!

De sista veckorna av graviditeten var en ständig kamp för att behålla någon sorts förstånd i behåll. Så blev B sjuk och livet kastades omkull totalt. Jag tror inte jag mått så dåligt i hela mitt liv som jag gjorde då. Vi har fortfarande inte sett slutet på den historien men just där och då kände jag att jag inte ens fick vara sjuk ifred utan istället fick jag bära ALLT och det helt ensam.

Jag hade hoppats på att bli igångsatt i vecka 37+0 men fick tvär-nej av läkaren; "det blir inget av på två veckor".  Efter mycket om och men blev jag dock tillslut igångsatt i vecka 37+6 och Juno kom med buller och bång 13 timmar efter jag skrivits in. Från 4cm öppen tog det dock bara 15 minuter innan hon var ute så kort sagt kan man säga att inget hände de första 12 timmarna och när det sedan började hända saker gick det jävligt snabbt! Fritt fall!

Dock slutade det oväntade och tråkiga inte ens där utan själva förlossningen höll på att börja med akut snitt då hennes hjärtljud var uppe i nästan 200 slag/minut då intagnings-CTG togs. Nu blev det inte så men det kändes så typiskt just då!

För att sammanfatta dessa lite drygt 37 veckor så hade jag ett fåtal veckor i början då jag fick må bra samt EN dag (valborgsmässoafton) i sista tredjedelen av graviditeten då livet var toppen. Resten av tiden mådde jag rätt dåligt och så gott som hela sista tredjedelen av graviditeten var ren och skär misär.

Varför då hålla det hemligt? Ja, det gjorde vi ju inte. Våra vänner som vi umgås med visste om det så jag förstår inte varför det blir "hemligt" bara för jag inte skrivit om det här i min blogg? Jag var helt öppen om graviditeten på det forum där jag håller till, inte kände jag mig speciellt hemlig. Jag kan inte riktigt förstå varför det ska vara så himla konstigt att man inte fullkomligt skriker ut en graviditet, man kan vara hysteriskt lycklig över den ändå. Men lika lite som jag skrivit om B´s sjukdom och det faktum att han kanske inte kan jobba som pilot längre lika lite har jag skrivit om graviditeten med Juno. Varken Juno eller B´s sjukdom är hemliga men det finns vissa saker som är för jobbiga för att skriva om, det är för mycket känslor helt enkelt.

Det är en hel del jag inte skrivit om här i min blogg och gällande denna graviditeten orkade jag bara inte med frågan "hur mår du?" ens från B och jag orkade verkligen inte med att höra saker som "har ni ingen TV?" , "men nu får det väl räcka" eller "FEM, herreguuuud". Tyvärr vet man aldrig i förväg hur folk ska reagera, det står inte skrivet i pannan på dem vilket är synd, det skulle bli bra mycket enklare då.

Juno är oändligt välkommen och älskad, kanske lite extra mycket pga allt som hänt sedan vi gjorde henne den 29 oktober 2007 (jodå, såpass noga planerad var hon att vi vet exakt när hon blev till!). Vi har både råd och tid med henne och TV har vi också för de som undrar.

/mie

/mie

Skratt-Fia - vår lilla kines :-)

/m